tiden fortsätter..
Det ända som går är tiden, klockan tickar och jag känner att jag kommer ingen vart. Jag väntar & väntar på att saker och ting ska hända men allt står stilla, utom tiden. Det har gått 5 veckor nu, och humöret är fortfarande på botten. Jag orkar inte länge till av allting. Jag börjar tröttna på att sitta och vänta på de bättre tiderna, jag har isolerat mig totalt från allt. Jag tog mina saker och stack från hemmet, bodde borta i två veckor. Jag gick inte till skolan, utan försökte bara må bättre, nu är jag hemma igen. Känns som om jag varit på semester. Jag kom hem med mina väskor, mamma grät när hon såg mig, glad att jag var tillbaka. Jag kommer upp på mitt rum. Det känns så tomt och obebott. Sen så sitter man bara här och väntar, på att det ska bli normalt? Men vad är normalt..Vad är det som är normalt egentligen? Vad är det som är speciellt med mitt liv? Vem är jag och vad är jag menad att bli och göra? Var ska jag gå och vart ska jag inte gå? Jag har inte sovit inatt heller, och skolan börjar åtta. GREAT! Jag känner mig taggad, det kommer kännas väldigt konstigt att gå till skolan. Det var som sagt vääääldigt längesen jag var där. Varför vet jag inte, har bara inte haft lusten att gå dit helt enkelt. Och ibland får man faktiskt göra det som känns rätt. Att strunta i allt och bara va sig själv. Och det har jag verkligen gjort nu. Au revoir, nu ska jag äta frukost!
Måndag
Måndag, början på en ny vecka. Har så in i helvete mycket i skolan så det är sjukt. Börjar bli riktigt sugen på att bara ta en låååååååååååååååång semester. . . Åka till ett varmt land och bara vila ut. Mamma är fortfarande kvar på sjukhuset, känns för jävligt. När ska allt bli normalt igen? Jag vill bara krypa ner under täcket och gå i ide. Sova i 4 månader och sen bara vakna upp till solsken och ett bra liv. Jag orkar inte mer nu, jag gråter hela tiden. & jag orkar inte det, jag är trött på tårar. Jag bryter ihop vart jag än är, och alla ska bara leka så förstående och prata med en. Men de 5 som verkligen förstår mig, är inte kvar. De jag vill gråta hos, de vill eller kan inte se mig mer. Jag är verkligen på botten nu. Jag kommer inte längre.
kärleken svider
Jag har startat en ny blogg nu, där jag kommer skriva om allt möjligt. Men det som just nu är mest aktuellt i mitt liv, är att gå vidare. Jag har precis kommit ur ett förhållande, vi va tillsammans i lite mer än 1 ½ år. Så det hinner bli jätte mycket känslor och man lär känna varandra ordentligt. Jag är den i förhållandet som dumpade, jag orkade verkligen inte mer. Jag mådde bara sämre och sämre. Att ha en kille som lider av sjukdomen, som jag vill kalla det, svartsjuka. Det är verkligen inte lätt. De flesta jag pratar med om svartsjuka har uppfattningen - Jag gillar om den jag älskar är svartsjuk, då vet man att dem bryr sig. Det har jag hållt med om, en gång i tiden. Men jag har ändrat uppfattning helt. Nu vet jag att man kan visa att man bryr sig på helt andra sätt utan att skada ett förhållande. Är man svartsjuk, så grundar det i att man är osäker på sig själv, och att man inte litar på den man är tillsammans med. Okej, jag påstår inte nu att man ska låta ens partner göra hur som helt med vem som helst utan att reagera, det är en helt annan sak. Men jag tycker det är sunt förnuft, man vet var gränsen går. Ens partner behöver inte vara svartsjuk för att man ska veta den gränsen. Men ja, frågan är svår och svaren är så många.
Nu de senaste veckorna har mitt liv varit upp och ner, allt man inte vill ska hända har hänt. Det är nog därför jag sitter här fem på morgonen och skriver blogg, för att jag har så mycket känslor som jag inte vet vart jag ska lägga. Jag fick reda på för två veckor sen, av min mamma, att mina föräldrar ska skilja sig. Det var väldigt tufft att höra, det var det sista jag ville höra. Och strax därefter blev det en vana att mamma & pappa står och bråkar som faasiken stup i kvarten. Och även om de försöker få mig att tro att allt är bra, så är det nästan värre. De försöker nu att hålla ihop, för min skull. Och det gör det hela nästan ännu värre, ja jag orkar inte uttala mig mer om det.
I Fredags, bråkade jag ännu mer med mitt, ja nu är han mitt ex. Och det är så jobbigt, jag dumpade honom för tre veckor sen, men vi kommer ingenstans i någonting, Jag vill försöka bygga upp en bra relation mellan honom om mig, trots allt så älskar jag honom av hela mitt hjärta och skulle kunna offra allt för honom. Om jag ska vara ärlig så mår jag jätte dåligt nu utan honom. Och det är värre att veta att jag kan gå tillbaka till honom, för han vill inte släppa taget om mig. Jag krigar, mitt hjärta vill ha honom men inte mitt huvud och det är så sjukt jobbigt att veta detta. För det blir aldrig ett slut. Och de senaste två veckorna, har jag verkligen varit knäckt. Jag har varit på botten av botten, jag har mått så dåligt att jag inte ville leva mer, och då ringde jag honom, för att han förstår mig och stöttar mig, han är den som känner mig bäst, efter min mamma då. Och det är svårt, för han vill inte träffa mig mer, han klarar inte av att se på mig, han säger att han älskar mig för mycket. Och det är nu, jag behöver honom som mest, det är nu jag behöver någon och klart att man har vänner, men det är få av dom jag vågar öppna upp för och prata ut. Jag har jätte svårt att lita på folk, därför behöver jag honom. Men han vill bara ha mig som sin flickvän eller ingenting. Och klart att jag respekterar hans val, men jag kommer aldrig att stötta valet.
I Lördags va det fest, som början på en bra kväll, bråkade jag med min barndomsvän, vi har inte bråkat på flera år och så kom det nu, jag vet inte vad som hände och jag förstår verkligen inte varför det blev såhär. Och det tar på mig så enormt. Jag har redan förlorat en vän, hon dog. Jag hade känt henne i hela mitt, sen bara en dag va hon borta. Och jag kunde inte se henne igen eller höra hennes röst. Och det är en sjukt jobbig grej att gå igenom. Det hände för två år sedan, men jag tänker på det lika mycket idag, som för två år sedan. Och jag har inte ork att förlora en till. Men jag försökte roa mig så gott det gick på festen, och jag lyckades väl si sådär. Vid fyra tiden kom jag hem, precis när jag kommer innanför dörren ringer telefonen. Mamma är påväg in till sjukhuset, något hade hänt henne. Så ja, det blev gråtandes in till en bil till sjukhuset. Jag va idag & hälsade på henne, Hon hade precis opererats och mådde sådär. Det är inte så allvarligt, längre. Och hon kommer klara sig fint. Och det känns jätte bra att veta nu. Men jag är fortfarande rädd, jag behöver inte fler anledningar att gråta, men ändå gråter jag konstant hela tiden. Och det kommer bara fler och fler anledningar till att gråta. Men jag ska ta mig igenom allt detta, för det gör mig starkare att genomgå det, än att bara gräva ner mig.
Nu är klockan snart halv sex. Jag börjar skolan om två och en halvtimme, och jag har inte sovit någonting inatt. Denna dagen kommer inte bli bra, men jag kunde inte somna inatt. Jag kan verkligen inte sova. Och det är läskigt, för jag brukar alltid vara den som är glad, och aldrig har något beskymmer att tänka på. Det är inte lönt att gå och lägga sig och sova i en timme, för då kommer jag verkligen inte upp. Så frågan är , vad gör jag nu.. Jag får hitta på något, och till er säger jag
Ha det så bra <3
Nu de senaste veckorna har mitt liv varit upp och ner, allt man inte vill ska hända har hänt. Det är nog därför jag sitter här fem på morgonen och skriver blogg, för att jag har så mycket känslor som jag inte vet vart jag ska lägga. Jag fick reda på för två veckor sen, av min mamma, att mina föräldrar ska skilja sig. Det var väldigt tufft att höra, det var det sista jag ville höra. Och strax därefter blev det en vana att mamma & pappa står och bråkar som faasiken stup i kvarten. Och även om de försöker få mig att tro att allt är bra, så är det nästan värre. De försöker nu att hålla ihop, för min skull. Och det gör det hela nästan ännu värre, ja jag orkar inte uttala mig mer om det.
I Fredags, bråkade jag ännu mer med mitt, ja nu är han mitt ex. Och det är så jobbigt, jag dumpade honom för tre veckor sen, men vi kommer ingenstans i någonting, Jag vill försöka bygga upp en bra relation mellan honom om mig, trots allt så älskar jag honom av hela mitt hjärta och skulle kunna offra allt för honom. Om jag ska vara ärlig så mår jag jätte dåligt nu utan honom. Och det är värre att veta att jag kan gå tillbaka till honom, för han vill inte släppa taget om mig. Jag krigar, mitt hjärta vill ha honom men inte mitt huvud och det är så sjukt jobbigt att veta detta. För det blir aldrig ett slut. Och de senaste två veckorna, har jag verkligen varit knäckt. Jag har varit på botten av botten, jag har mått så dåligt att jag inte ville leva mer, och då ringde jag honom, för att han förstår mig och stöttar mig, han är den som känner mig bäst, efter min mamma då. Och det är svårt, för han vill inte träffa mig mer, han klarar inte av att se på mig, han säger att han älskar mig för mycket. Och det är nu, jag behöver honom som mest, det är nu jag behöver någon och klart att man har vänner, men det är få av dom jag vågar öppna upp för och prata ut. Jag har jätte svårt att lita på folk, därför behöver jag honom. Men han vill bara ha mig som sin flickvän eller ingenting. Och klart att jag respekterar hans val, men jag kommer aldrig att stötta valet.
I Lördags va det fest, som början på en bra kväll, bråkade jag med min barndomsvän, vi har inte bråkat på flera år och så kom det nu, jag vet inte vad som hände och jag förstår verkligen inte varför det blev såhär. Och det tar på mig så enormt. Jag har redan förlorat en vän, hon dog. Jag hade känt henne i hela mitt, sen bara en dag va hon borta. Och jag kunde inte se henne igen eller höra hennes röst. Och det är en sjukt jobbig grej att gå igenom. Det hände för två år sedan, men jag tänker på det lika mycket idag, som för två år sedan. Och jag har inte ork att förlora en till. Men jag försökte roa mig så gott det gick på festen, och jag lyckades väl si sådär. Vid fyra tiden kom jag hem, precis när jag kommer innanför dörren ringer telefonen. Mamma är påväg in till sjukhuset, något hade hänt henne. Så ja, det blev gråtandes in till en bil till sjukhuset. Jag va idag & hälsade på henne, Hon hade precis opererats och mådde sådär. Det är inte så allvarligt, längre. Och hon kommer klara sig fint. Och det känns jätte bra att veta nu. Men jag är fortfarande rädd, jag behöver inte fler anledningar att gråta, men ändå gråter jag konstant hela tiden. Och det kommer bara fler och fler anledningar till att gråta. Men jag ska ta mig igenom allt detta, för det gör mig starkare att genomgå det, än att bara gräva ner mig.
Nu är klockan snart halv sex. Jag börjar skolan om två och en halvtimme, och jag har inte sovit någonting inatt. Denna dagen kommer inte bli bra, men jag kunde inte somna inatt. Jag kan verkligen inte sova. Och det är läskigt, för jag brukar alltid vara den som är glad, och aldrig har något beskymmer att tänka på. Det är inte lönt att gå och lägga sig och sova i en timme, för då kommer jag verkligen inte upp. Så frågan är , vad gör jag nu.. Jag får hitta på något, och till er säger jag
Ha det så bra <3
