johssafin

Det ända som går är tiden, klockan tickar och jag känner att jag kommer ingen vart. Jag väntar & väntar på att saker och ting ska hända men allt står stilla, utom tiden. Det har gått 5 veckor nu, och humöret är fortfarande på botten. Jag orkar inte länge till av allting. Jag börjar tröttna på att sitta och vänta på de bättre tiderna, jag har isolerat mig totalt från allt. Jag tog mina saker och stack från hemmet, bodde borta i två veckor. Jag gick inte till skolan, utan försökte bara må bättre, nu är jag hemma igen. Känns som om jag varit på semester. Jag kom hem med mina väskor, mamma grät när hon såg mig, glad att jag var tillbaka. Jag kommer upp på mitt rum. Det känns så tomt och obebott. Sen så sitter man bara här och väntar, på att det ska bli normalt? Men vad är normalt..Vad är det som är normalt egentligen? Vad är det som är speciellt med mitt liv? Vem är jag och vad är jag menad att bli och göra? Var ska jag gå och vart ska jag inte gå? Jag har inte sovit inatt heller, och skolan börjar åtta. GREAT! Jag känner mig taggad, det kommer kännas väldigt konstigt att gå till skolan. Det var som sagt vääääldigt längesen jag var där. Varför vet jag inte, har bara inte haft lusten att gå dit helt enkelt. Och ibland får man faktiskt göra det som känns rätt. Att strunta i allt och bara va sig själv. Och det har jag verkligen gjort nu. Au revoir, nu ska jag äta frukost!