johssafin

Jag undrar vad jag vänta på, ett wake up call eller bara att inse det faktum att allt är över nu. Det tog sin lilla tid, och det kommer det att göra ett tag till. Men jag åker till Kroatien om tio dagar och är borta en månad, man vet aldrig vad som kan hända. Du har tydligen valt vad din sista bild av mig ska vara. Jag kan inte göra mer nu, min oro försvann för en timme sedan. För då fick jag något sorts ''svar'' på det jag undrat. ''har det hänt något'' , men nope, det är som jag inte trodde, avstånd och  tillbaka vilket jag aldrig hade trott. men man slutar aldrig att bli förvånad. jag förstår bara inte hur, hur man kan.. tiden läker alla sår, jag vill inte säga att jag håller med. men tiden går inte att stanna, och man försöker ta varje dag som den kommer och ta kontroll över sina tankar. jag vill inte gå tillbaka, jag tänker inte ändra min riktning, men du kan väl svara när jag ringer dig för att önska ett bra liv och vill ge tillbaka dina kläder? eller är det så att du väljer vårt avstånd. men visst, vill du ha det kvar i huvudet, vill du att sen sista bilden av mig ska vara när jag gråter för jag har blivit så otroligt knäckt, om du vill ha det som sista minne av mig, så är det okej. men du har fått mina samtal, du har fått mina sms, mer kan jag inte göra. men eftersom jag vet att du läser detta, så ha ett bra liv, jag älskade dig, jag älskar dig men du har inte din plats kvar. och det är någon annans plats nu. jag har så otroligt många minnen av dig min vän, och jag kan verkligen inte låta bli att gråta när jag skriver detta.. för det gör ont, jag erkänner det gör ont. jag vet inte om detta var det du ville, se mig svag och ge mig. men jag har inte den stolthet jag vet du bär på. jag ger mig, du vinner. jag har jätte många bilder på dig, mig och oss på min dator. och det gör ont att veta att jag måste börja gå igenom dem nu och radera. jag måste börja rensa nu, ta ner bilderna från väggarna och kasta de texter och saker jag har fått.

det gör ont, att höra signalerna gå och tillsist kommer röstbrevlådan. jag har svårt att gå vidare utan att säga hejdå, jag sa inte de sakerna jag ville när vi senast sågs. för vad som än händer vill jag att du ska ha ett bra liv, men du nekar mig chansen att önska dig det. du tvingar mig att kasta dina kläder eftersom du inte visar intresse av att få tillbaka dem. jag ger mig nu, jag gör som du vill. jag slutar ringa och slutar kolla om du är inne på msn och jag lämnar allt bakom mig nu, det finns inget annat val. tack för allt, tack för vårt, nu är det över.