johssafin

Jag förstår ingenting, jag är ingenting och har ingenting. Det jag en gång haft är borta, så många år och så många människor. Så mycket tid men ändå inte tillräckligt. Jag tycker att jag har gråtit tillräckligt. Jag tycker inte jag behöver ha mer saker att gråta över. Visst, jag har blivit starkare som människa. Jag försöker att göra bra val trots att jag inte alltid gör det. Jag har förlorat mycket, jag har offrat mycket och jag har vunnit mycket. Jag har kommit långt, trots att jag står kvar på samma ställe. Jag har insett värdet nu och värderar mitt liv mer. Tack vare någon, det va inte dem jag trodde som fick mig tillbaka på fötter, det var inte den jag trodde, men han var där. Och nu, nu är inte jag där för någon annan. Vad jag än vill så är det inte detta. Julen 2008 räcker, jag vill inte ha en till sådan sak att gråta över. Och det har jag haft innan också, varför. Ska jag verkligen rikta allt detta mot mig och se det som mitt fel, trots att det inte är mitt val. Jag ska tänka över vem jag är och var jag står. För det blir för mycket nu. Och jag klarar inte detta.
Lev med mig, lev mitt liv, spendera din tid hos mig med mig. Va min, bli min. Äga mig, älska mig.
Hata mig, skrik åt mig. Slå mig bråka med mig, men vad du än gör, lämna inte mig.