Fuck you, jag flyttar till månen!
Det är så väldigt lätt att låta så smart och vettig. Man formulerar sina ord så de gynnar en själv. Men man är inte så bra, man är inte den man önskar man vore. Jag vet vad som är rätt, men gör trots allt ändå fel. Jag ser mina misstag, men gör dem ändå. Hur ska jag kunna leva med mig själv, när sanningen är för hård, men lögnen ännu värre. Ibland känns det lockande att leva lyckligt på en lögn, men jag hatar lögnare. Och tänker därför aldrig bli en själv. Jag tänker aldrig acceptera det. Jag accepterar mina fel och brister, jag kan inte göra något annat än att acceptera dem och försöka göra något åt det. Men att ljuga eller inte säga sanningen kommer jag aldrig acceptera. Det finns inget jag hatar mer än en lögnare och jag vill inte hata mig själv. Jag vill inte vara så feg att jag inte säger det jag borde säga.
Jag är så trött på allt och alla. Jag är så trött på mig och det jag har att erbjuda. Vad kan jag ge mer än fördomar och att döma innan man vet. Jag är blond, jag är tjej. Jag är inget viktigt i samhället. Jag kan lika bra acceptera att mitt iq sitter i min hårfärg. Jag är tjej, därför har de killar som säger emot mig rätt. Jag är blond därför är jag inte begåvad eller vettig. Vad ska jag behöva bevisa, jag behöver inte ens öppna min mun förräns jag är dömd. Jag är så trött att vara gåsen som bara ryster av sig vattnet. Jag tar åt mig nu, och jag accepterar det. '' jag är totalt dum i huvudet, jag är blond och iq-befriad. det jag har att komma med är inget vettigt. det jag säger är bara skitsnack så det är inte ens värt att lyssna'' . Och just det, jag är mer än bara dum, går jag inte med på vissa saker, som t.ex. ge ut mitt nummer eller flörta tillbaka så är jag en hora också. Jag är inte villig därför är jag en slampa. Men hallååå, vi blonda är ju slampor... Vi är ju dömda till att vara lösaktiga och korkade. Så varför inte liksom..
Vad krävs för att man ska bara bli accepterad för den man är, man ska bli dömd efter det man har att komma med. Jag dömer ingen efter det jag ser. Jag förväntar mig ingenting, mer än att folk ska respektera mig så som jag respekterar dem. Men är jag så respektlös som människa? Är det så att jag får igen det jag själv ger? Eller är samhället bara så sjukt att det redan är bestämt så.. Jag behöver inte ens ett namn, för jag är ingenting mer än blond och dum. Jag är inte josefin utan ''hon den blonda''. Man blir förvånade när jag gör något bra, om nu det ens händer. Och sen, fick jag ett infall och snaggade min sida. Fyyyy på mig, nu är jag ju annorlunda. NU är jag en rebell, ett emo. För det sitter i håret det med. Jag har problem med mig själv och mitt liv. För ingen normal har min frisyr. Ingen normal ser ut som mig eller har min personlighet, ja ni har rätt. Jag behöver hjälp, för jag vill inte flyta som ni.. Jag vill inte stå i eran kö där den perfekta människan står.
Ja, men samhället har rätt. Jag är korkad, slampa och emo för jag har snaggat min sida. Jag har damp för jag engång i tiden reagerade på detta och tyckte detta var fel. Och JA, jag har ätstörningar. I hela mitt liv fick jag höra om min sjukdom (anorexia) som jag inte ens hade. Bara för jag var smal och underviktig. Trots jag åt mig mätt.
Ni har helt rätt, tack för ni vet vem jag är genom att titta på mig.
Jag är så trött på allt och alla. Jag är så trött på mig och det jag har att erbjuda. Vad kan jag ge mer än fördomar och att döma innan man vet. Jag är blond, jag är tjej. Jag är inget viktigt i samhället. Jag kan lika bra acceptera att mitt iq sitter i min hårfärg. Jag är tjej, därför har de killar som säger emot mig rätt. Jag är blond därför är jag inte begåvad eller vettig. Vad ska jag behöva bevisa, jag behöver inte ens öppna min mun förräns jag är dömd. Jag är så trött att vara gåsen som bara ryster av sig vattnet. Jag tar åt mig nu, och jag accepterar det. '' jag är totalt dum i huvudet, jag är blond och iq-befriad. det jag har att komma med är inget vettigt. det jag säger är bara skitsnack så det är inte ens värt att lyssna'' . Och just det, jag är mer än bara dum, går jag inte med på vissa saker, som t.ex. ge ut mitt nummer eller flörta tillbaka så är jag en hora också. Jag är inte villig därför är jag en slampa. Men hallååå, vi blonda är ju slampor... Vi är ju dömda till att vara lösaktiga och korkade. Så varför inte liksom..
Vad krävs för att man ska bara bli accepterad för den man är, man ska bli dömd efter det man har att komma med. Jag dömer ingen efter det jag ser. Jag förväntar mig ingenting, mer än att folk ska respektera mig så som jag respekterar dem. Men är jag så respektlös som människa? Är det så att jag får igen det jag själv ger? Eller är samhället bara så sjukt att det redan är bestämt så.. Jag behöver inte ens ett namn, för jag är ingenting mer än blond och dum. Jag är inte josefin utan ''hon den blonda''. Man blir förvånade när jag gör något bra, om nu det ens händer. Och sen, fick jag ett infall och snaggade min sida. Fyyyy på mig, nu är jag ju annorlunda. NU är jag en rebell, ett emo. För det sitter i håret det med. Jag har problem med mig själv och mitt liv. För ingen normal har min frisyr. Ingen normal ser ut som mig eller har min personlighet, ja ni har rätt. Jag behöver hjälp, för jag vill inte flyta som ni.. Jag vill inte stå i eran kö där den perfekta människan står.
Ja, men samhället har rätt. Jag är korkad, slampa och emo för jag har snaggat min sida. Jag har damp för jag engång i tiden reagerade på detta och tyckte detta var fel. Och JA, jag har ätstörningar. I hela mitt liv fick jag höra om min sjukdom (anorexia) som jag inte ens hade. Bara för jag var smal och underviktig. Trots jag åt mig mätt.
Ni har helt rätt, tack för ni vet vem jag är genom att titta på mig.
Kommentarer
Trackback
